Skåningen

Fortsättning på min au pair resa.
Mamma och pappa körde mig upp till Oslo/Norge.
Det första jag såg var ett rött trähus, såg inte så mycket ut för världen, det låg leksaker över allt och trädgården var inte speciellt omskött.  Jag som var van med värsta ordningen i vår trädgård hemma eftersom det är mammas stora hobby.
Vi gick in och ringde på, möttes av M och I, C satt i köket och åt.
Dom hälsade på oss och vi blev inbjudna på en kopp kaffe och lite kakor.
Inne i huset var de inte speciellt fint, det låg persiska mattor över allt, och dom hade nog inte renoverat på flera år. (eftersom jag visste att pappan i familjen var/är en av Norges bästa advokater så blev jag förvånad över hur dom bodde).
Barnen hoppade runder och var inte alls försiktiga, jag anade oro, men tänkte att dom kanske bara var nyfikna på vem vi var. Mammas blickar till mig gjorde mig lite orolig det med. (mamma jobbar på BUP och är rätt bra på att tolka familje situationer).
Jag blev hänvisad ner i källaren där lägenheten jag skulle bo i fanns.
Mamma, pappa och jag fick lite tid för oss själva, åkte en runda i bilen och skulle handla lite mat. Men eftersom det var söndag så var allt stängt.
Jag kände mig ledsen och besviken. Mamma och pappa grät. Jag grät. Det var en tung stund. Att det redan från dag ett kändes konstigt var inte skoj. Men jag valde att kämpa och bita ihop.
På något sätt fanns det ändå spänning och nyfikenhet inom mig, jag skulle ju bo i en vilt främmande familj i ett år, trodde jag då iaf.

Det kommer MERA...!