för varje dag som går så ångrar jag mig mer och mer över att jag flyttade tillbaka till Skåne.
Jag flyttade ner för att jag trodde att jag skulle få spela bättre handboll.
Men hur mycket får jag spela?
I helgen så fick jag spela hela 9 MINUTER! Detta bygger upp en ilksa inom mig. Offrade jag mitt "liv" där uppe för att bli bänkvärmare? NEJ! Jag hade en helt annan bild i huvudet när jag tog mitt svåra beslut om att flytta tillbaka.
Att behöva känna sig arg och sur varje dag på jobbet pga av en människa och sen bli ännu mer besviken när det kommer till match dax.
FAN!
Jag saknar allt och alla i Norrköping.
Folk frågar mig varför jag inte bor i min lägenhet. Jo jag tror att de är så här, i mitt huvud så är jag bara på besök här i Skåne och att jag ska upp till Norrköping igen, mitt hem i Eslöv är just hos mina föräldrar, så därför "kan" jag inte ta steget att flytta in på heltid i lägenheten. Det verkar nog konstigt, men jag tror att de är förklaringen.
Jag vet inte riktigt själv vad som pågår i min skalle.
Känner mig allmänt förvirrad....
Det värsta är nog mina föräldrar, för varje gång jag nämner att jag saknar Norrköping och att jag skulle vilja flytta tillbaka så är det precis som om det svartnar för dom.
"hur ska du överleva där upp??
"vad ska du jobba med?"
"när ska du börja plugga?"
"Varför köpte vi en lägenhet till dig?"
Det känns nästan som ett svek från deras sida eftersom dom sa till mig att "det är klart du kan flytta tillbaka till Norrköping igen om du känner för det efter ett år", det var mycket därför jag valde att testa på Skåne igen....

JAG VET VARKEN IN ELLER UT!!!!!!


i miss you all.. ♥