Vet ni vad det värsta är??
Kategori: vardag
Det värsta med denna flytten är speciellt pappas gläjde av att få hem mig.
Jag blir nästan (läs rätt nu) äcklad av denna glädje. Vill nästan ställa in flytten för han tror att jag kommer bo i Eslöv för alltid. GLÖM DET! Jag ska bara hem om och vända i ca 7 månader sen kommer jag dra mig från Eslöv igen.
Han och mamma är super glada och goa, dom fixar lägenhet, målare, kaklare och allt annat som ska fixas.
Pappa har ringt mig i princip varje dag nu sedan vi/jag fick lägenheten för att berätta vad han fixat och hur vi ska göra, dataum vi ska kolla lägenheten, vart vi ska kolla tapeter, färg och kakel.
Han berättar ALLT ALLT ALLT och glädjen i hans röst är nästan jobbig.
Vill ju göra dom glada för dom har ställt upp så sjukt mycket för mig, men jag kan inte känna med honom i den glädjen han uttrycker.
Jag ska faktiskt lämna mitt hem, mitt liv, alla vänner jag lärt känna, alla som jag trivs med.
Det går inte att förklara med ord exakt hur det känns, för jag vill helst av allt stanna kvar, men chansen jag får nu är kanon, det vet jag.
Att komma in i allt där hemma igen, trots att Eslöv är litet och det inte händer allt för mycket där så har jag ändå missat en hel del under mina 2 år i Norrköping. Allt små snack, allt dom gjort, alla minnen dom har, när dom pratar om saker så hänger jag inte med på samma sätt eftersom jag inte varit delaktig i det dom gjort. Man känner sig nästan lite utanför när man inte kan skratta med/åt dom när dom berättar saker.
Det kommer bli tungt som fan tårana kommer forsa, speciellt på lördag. Men ännu mera på tisdag då vi verkligen kör hem "för gott".
Jag blir nästan (läs rätt nu) äcklad av denna glädje. Vill nästan ställa in flytten för han tror att jag kommer bo i Eslöv för alltid. GLÖM DET! Jag ska bara hem om och vända i ca 7 månader sen kommer jag dra mig från Eslöv igen.
Han och mamma är super glada och goa, dom fixar lägenhet, målare, kaklare och allt annat som ska fixas.
Pappa har ringt mig i princip varje dag nu sedan vi/jag fick lägenheten för att berätta vad han fixat och hur vi ska göra, dataum vi ska kolla lägenheten, vart vi ska kolla tapeter, färg och kakel.
Han berättar ALLT ALLT ALLT och glädjen i hans röst är nästan jobbig.
Vill ju göra dom glada för dom har ställt upp så sjukt mycket för mig, men jag kan inte känna med honom i den glädjen han uttrycker.
Jag ska faktiskt lämna mitt hem, mitt liv, alla vänner jag lärt känna, alla som jag trivs med.
Det går inte att förklara med ord exakt hur det känns, för jag vill helst av allt stanna kvar, men chansen jag får nu är kanon, det vet jag.
Att komma in i allt där hemma igen, trots att Eslöv är litet och det inte händer allt för mycket där så har jag ändå missat en hel del under mina 2 år i Norrköping. Allt små snack, allt dom gjort, alla minnen dom har, när dom pratar om saker så hänger jag inte med på samma sätt eftersom jag inte varit delaktig i det dom gjort. Man känner sig nästan lite utanför när man inte kan skratta med/åt dom när dom berättar saker.
Det kommer bli tungt som fan tårana kommer forsa, speciellt på lördag. Men ännu mera på tisdag då vi verkligen kör hem "för gott".
