Skåningen

då var det dax för att skriva fortsättningen på min au pair tid i Oslo.

Sist jag skrev så firade vi lilljul hemma hos mig, nu har jag varit hemma i Eslöv och firat jul och nyår, det är nyårsdagen..
Jag vakande, trött efter en hård nyårsafton.
Jag gick och satte mig i soffan där mamma å pappa satt och kollade på tv, där satt jag helt tyst och kände mig konstigt. Mamma tittade på mig och frågade om jag var bakfull för jag såg så konstig ut.
Då brast jag ut i gråt och sa.. " jag vill inte åka tillbaka till dom jävlarna, dom förstör mitt liv, jag vill inte! Snäll mamma låt mig slippa åka"
Mamma å pappa tröstade mig och talade mig till rätta igen.
Jag hade ju trots allt sjukt mycket saker i lägenheten och det kunde jag bara inte lämna, mamma föreslog att jag självklat skulle åka med flyget tillbaka till Oslo på kvällen och känna efter.
Skulle det bli bättre när jag kom in mina rutiner igen?
Jag anlände rätt så sent på kvällen, larmade av lägenheten och gick in, ringde Becka och grät.. Hon sa åt mig att sova.
Så här höll jag på i en veckas tid, jag bara grät å grät, åt knappt något, barnen gick mig på nerverna och jag brast till och med ut i gråt inför barnen när dom inte löd mig.
Jag mådde verkligen inte bra och allt jag ville var att sluta jobba i familjen.
Efter en veckas plågande av massa tårar, knappt någon mat i kroppen och ett himla bra stöd av tjejerna så bestämde jag mig för att säga upp mig.
Jag var så himla nervös, jag skakade och visste inte alls hur M.E skulle ta det.
Josse var berred på ett samtal av mig när det hela var över och hon skulle komma till mig.
Skakandes gick jag upp till M.E och sa att jag ville prata med henne, bara hon och jag.
Barnen ville höra men jag sa att det var bäst om dom gick upp och la sig.
Jag samlade mod till mig och....

fortsättning följer...