Ett av skällen till att det är så svårt att ta det rätta beslutet om jag ska flytta hem till Eslöv eller stanna kvar här, är bland annat när mina underbara vänner gör så här http://vivalakorin.blogg.se

---

 fortsättning på min au pair resa...

Första veckan var hemsk, jag kände inte en endaste kotte i Oslo, jag försökte kolla efter folk när jag var ute med barnen, men jag var helt ensam.
Barnen hade sommarlov och jag fick passa dem själv. DET VAR RENA HELVETET! Jag märket att det skulle bli svårt, det var bråk,skrik, slagsmål om mat & leksaker, ingen ordning alls. Jag gjorde så gott jag kunde med att styra upp det hela, men kidsen var inte vana vid att någon sa till dom. Jag kände mig som en sträng mamma som inte kunde vara glad eftersom det ända jag kunde göra var att säga ifrån. Nej hit å nej dit.
Jag trodde att barnen kanske bara var rastlösa första dagen jag var med dom själv men detta pågick hela veckan och jag längtade till att dom skulle börja skolan/dagis för då hade jag en förhoppning att dom skulle bli sysselsatta.
Jag försökte få dom att göra saker men med tre starka viljor var det svårt att få dem till och göra samma saker, jag hade fått stränga order att dom inte fick vara på olika ställen själv heller. Hur lätt tror ni de va då? Den ena ville vara ute, den andra kolla film och den trdje sitta vid datorn, eller så var det slagsmål om vems tur det var att hoppa på studsmatten. Alltid var det bråk och skrik.. Å där stod jag, helt själv å försökte lösa allt!

det kommer mera...